Visgenrer

Rubriceringen av visorna i olika kapitel baserar sig på Svenskt Visarkivs förslag till systematisering av folkmusikmaterial. Men flera avvikelser har ändå gjorts. T.ex. ingår vallvisorna i ett kapitel med enbart fäbodmusik, och inte som brukligt tillsammans med vaggvisorna

Mer om olika visgenrer kan läsas i :
Folkmusikboken av Märta Ramsten, Anna Johnson m.fl
Svensk Folkmusik av Jan Ling
Kvinnors musik av Anna Johnson m.fl.

 

Visorna i den här samlingen har sina rötter i den tid då folkmusiken var den vanligaste musiken i vårt land. Några viktiga  kännetecken för dessa visor är att de är gehörstraderade, att de oftast sjungits solo, utan ackompanjemang och att större delen av dem har ett äldre modalt tonspråk.

Gehörstraderade visor förmedlas från generation  till generation genom att de sjungs. Visorna  förändras hela tiden., utsmyckningar läggs till och dras ifrån, melodin omformas , texter och verser varieras... allt beroende på vem som sjunger. "Visan" är egentligen bara ett skal eller en ram som fylls med varje sångares uttrycksvilja, sångarglädje, fantasi m.m. Därför talar man i folkmusiksammanhang  om vem som sjungit visan, medan vem som gjort visan är okänt eller har mist sin betydelse - det är en utförarens musik!  Något original finns egentligen inte, därför kan man heller inte säga exakt hur gammal en visa är.

Folklig sång är så mycket mer än själva visorna -  Men ofta brukar man i folkmusiksammanhang försöka förenkla notuppteckningarna så mycket som möjligt, vilket förutsätter att man är bekant med musikstilen, och den speciella sångarens utförande. Om så är fallet, så fungerar en enkel uppteckning alldeles utmärkt.

Men om man vill förmedla något av utförandet, till den som inte är bekant med stilen, så är en mer detaljerad notbild en väg att gå. Det kan ibland ge en komplicerad notbild. Det är viktigt att inte betrakta notbilden som en slutgiltiga tolkningen av visan utan som en hjälp och en utgångspunkt föreget musicerande!

 

Med modalt tonspråk menas att melodilinjen endast relaterar till en grundton och alltså till skillnad från s.k. harmonisk musik inte behöver en ackordsföljd för att bli meningsfull.

 

Vaggvisor och småvisor

Fiskeskärsmelodin  är en mycket vanlig och spridd melodi som sjungs i hela Norden, de första uppteckningarna ur levande tradition är ca 200 år gamla . Många kända tonsättare har använt sig av melodin C M Bellman använde den till vaggvisan "Lille Carl sov i ro", Evert Taube har gjort en bearbetning i visan Byssan Lull som nästan alla känner till.

 

Vaggvisor är nog den sorts folkliga visor som de flesta av oss någon gång sjungit eller hört, en visgenre som fortfarande är under utveckling.

Det är också en av de få folkliga musikformer i Sverige som fortfarande innehåller ett visst mått av improvisation. Vaggvisor är oftast uppbyggda på enkla former och korta melodiska fraser. Det gör det möjligt att enkelt bygga på melodierna, att fritt variera sig ifråga om text och melodi.  Det måste vara möjligt att hela tiden variera sig, helt enkelt därför att man aldrig kan veta hur länge man behöver sjunga innan barnet somnar!

Det finns några speciellt vanliga melodiformer:
"fiskeskärsmelodin” och "La Foliamelodin. (se vid sidan)

Fiskeskärsmelodin börjar nästan alltid med ett kvintsprång från grundtonen . Den första frasen (här kallad A) upprepas ofta flera gånger.  Sedan följer ett B-tema  som  slutar på sekundintervallet, ofta  upprepas också det flera gånger. Visan avslutas  med ytterligare ett A-tema, antingen en kortversion av början eller med flera upprepningar av A-frasen. Att som i visan vid sidan fras A1 slutar på sekunden och att fras A2 slutar på grundtonen är mycket vanligt. Vaggvisan vid sidan är en variant från Möja i Stockholms skärgård.

I denna samling finns t.ex. ”Kråkan satt på ladutak” sjungen av Dansar Edvard Jonsson från Malung också den med en typisk fiskeskärsmelodi.

Det harmoniska skelett som är utgångspunkten för de melodier som hänförs till La Folia kan se ut så här. Här är en variation av tonsättaren A Corelli från slutet av 1600-talet.

Ett melodiskt skelett skulle kunna se ut så. Denna melodi struktur är mycket vanlig som en ram för de melodier i Norden som utgår och varierar sig på La Folia - melodin Exempel på La Folia melodin i denna samling är t.ex. ”Skatan sitter på taket” som Rut Forsberg sjunger.

Många vaggvisetexter går med lite variation att sjunga på någon av dessa meloditeman och textligt kan innehållet vara samma både för fiskeskärs eller La Folia- melodin, som man också kan se i exemplen. Textligt ligger ju inte ”Kråkan satt på ladutak” och ”Skatan sitter på taket”, så långt ifrån varandra.

Fiskeskärsmelodin har dessutom gärna sjungit med texter som börjar med ”Ro ro till fiskeskär” (se ovan) eller ”Bi bi barna” som t.ex. Lena Larssons vaggvisa i denna samling.

Fiskeskärsmelodin lämpar sig också mycket bra som utgångspunkt för att sjunga långa improviserade ramsor där många textliga teman används och går i och ur varandra. Gärna så att man bygger vidare på den förra frasens text tema som i vaggvisan vid sidan:

Å gröten ga ja galten, galten ga mej börsta, börsta ga mej ja skomakarn, skomakarn ga mej sko’na, sko’na ga ja brura o.s.v.

På så sätt kan ramsan verkligen bli hur lång som helst utan att man i förväg behöver bestämma när den skall sluta.

En annan typ av visor som gärna har används till vaggvisor är kumulativa visor. En kumulativ visa är precis som man av ordet kan förstå en visa som ackumulerar d.v.s. blir längre och längre. Skillnaden mellan den ”ackumulerade” ramsan och denna typ av visa är att den senare sjungs i klart avskilda verser där man i varje vers lägger till en ny text rad så att verserna blir längre och längre.

I denna samling finns t.ex. vaggvisan efter Anton Jernberg ”När jag gick i skogen” som är en exempel på en sådan visa.

Många andra visor än de som kallas vaggvisor har använts och används som vaggvisor: vallvisor, skämtvisor och polsktrallar m.m. På samma sätt finns det vaggvisor som lika gärna kan kallas för och sjungas som vallvisor, skämtvisor och polsktrallar.

La Folia - finns spridd i hela Europa redan från 1500- 1600-tal, och har enligt vissa forskare ett Portugisiskt ursprung . Den är känd i Sverige från 1700-talet och den första uppteckningen ur levande tradition är från 1800-talets början. Inte bara vaggvisor har sjungits på detta meloditema, utan också polsktrallar t.ex. ”En gång i bredd med mig” och andra visor, t.ex. visan om Major Sinclair ”Sinclairs- visan”

 

Så här sjöng Alice Olsson från Svanskog i Värmland :

Jag satte mej i min hussarelåg
Å hussa mej så gärna
Då tappa ja bort min lille bjälleko
Å ho hette Rödgullestjärna
Mor ho ba mej locka
Far han ga mej lille
Alle ville mej ille
Utom systre lille
Gick ja runt omkring e vägg
Så fann ja måtte smör å ägg
Så kom ja te en käring
Som stog å stampa gröt
Tog je mej e sticke
Ba ja skulle få slicke
Käringa tog sin ellebrand
Slog te mej på snövitan kind
Då tog ja ett kampeben
Slog te käringas käkeben
Käringa datt i svimme
Å gröten fick ja allena
Å gröten ga ja galten
Galten ga mej börsta
Börsta ga mej ja skomakarn
Skomakarn ga mej sko’na
Sko’na ga ja brura
Brura ga med bande’
Bande’ ga jag linda’
Linda’ ga mej löve’
Löve’ ga ja koa
koa gav mej kalven
kalven ga je en harrkär
harrkärr’n ga mej en harrgård å sitte på
så länge ja leva må.

ordförklaringar:
Hussarelåg - omkullfallen trädstam som man kunde gunga på;
Harrkär - Herrekarl

Inspelning av denna vaggvisa finns på CD skivan ”Vaggvisor och ramsor” Musica sveciae, Folk Music in Sweden, CAP 21477 (1995) där Märta Ramstens inspelning med Alice Olsson från 1968 är nr.17

Locklåtar och vallvisor

”Vi sjöng jämt och samt. Hä svara så vält i berget så vi kunna rakt int lät bli”

Fäbodskötseln i Norden har sina rötter ner i Medeltiden. Att ta hand om djuren och förädla de produkter som djuren ger har hos oss alltid varit kvinnornas ansvar. Kvinnorna har därför varit de som arbetat på fäboden under sommaren dit man fört djuren för att ge dem bete utanför byns värdefulla odlingsmark. Från början av juni till slutet av september bodde de unga flickorna och äldre kvinnorna från byn på fäboden, och skötte allt från vallning, mjölkning, smör- ost tillverkning till tillverkning av vispar, kvastar, stickning av strumpor mm . Det var ett hårt och ansvarsfullt arbete på fäboden, djuren var ju den värdefullaste ägodelen, och smöret den värdefullaste produkten. Det gällde att se till att inget förfors. En arbetsdag kunde vara upp till 16 timmar. Trots det har arbetet nästan alltid varit ett eftertraktat sådant, ett fritt arbete där kvinnorna fick rå sig själv hela sommaren.
Musiken på fäboden bestod både av den musik som var knuten till arbetet: Locksången som kallas t.ex. "kulning" och som fungerade som kommunikation mellan människor och djur och som kunde bestå av rop och tal blandat med melodislingor i höga lägen utan direkt betydelsebärande text. Signaler och melodier på lur och horn, olika typer av skrämselljud på skallror och tjuthorn o.dyl för att skydda sig och skrämma bort vilda djur som björn och varg. Men också vallvisor och alla slags visor, psalmer och trallar som sjöngs både under arbetets gång och på den knappa fritiden. ”Vi sjöng jämt och samt. Hä svara så vält i berget så vi kunna rakt int lät bli” Så sade vallkullan Anna Andersdotter Broman Tjärnäs, Gästrikland som i sin ungdom arbetade på fäboden Nybodarna, i Torsåker socken.

Idag har vi inte mycket av denna unika miljö kvar, men mycket av den fantastiska musiken som är förknippad med den finns kvar, och har levt kvar efter det att fäbodorna har lagts ner. Precis som i vaggvisorna finns i locklåtarna starka inslag av improvisation, man kan ju aldrig veta hur länge man behöver ropa innan djuren kommer! Alltså måste varje sångare ha ett antal lockfraser på sin repertoar som hon sedan kunde variera och bygga vidare på i det oändliga. De upptecknade (och inspelade) locklåtarna kan aldrig bli annat än stelnade improvisationer. Att ta till sig och sjunga locklåtarna idag kan kännas svårt. Men de går lika bra att använda till kommunikation idag som förr: att ropa in barnen till middag, som igenkänningssignal när man gått vilse i skogen, för att ropa på någon på andra sidan torget och som ren sång bara för att det är så fin musik.

Vill du veta mer om kulning kan du läsa i:
SVENSK FOLKSÅNG 1
kulning - introduktion till musiken och tekniken. kolla vidare på
Udda Toner

 

1847 beskrev folkloristen Richard Dybeck en del av fäbodmiljön i Gästrikland så här:

"Jag befann mig i afse på Gammelboåsen i Ofvansjö Sockens skogsbygd, på gränsen mot Ockelbo socken. Aftonen var en af de skönaste jag upplefvat. Nedanför mig fllöt den mörka, ståtliga Jädraelfven, i orten vanligen kallad Jädran, hvars vida stränder bilda en den vackraste dal med björkar och andra löfträd, och i hvilken jag kunde öfverse icke mindre än 50 till 60 fäbodar. På andra sidan dalen höjde sig de bekanta Dansarbodarna och Finnåsen; men midt framför mig reste sig det ståtliga Kungsberget, med sin höjd af omkring 400 alnar, och af hvilket solen i sex veckors tid om vintern alldeles bortskymmes för de närmast boende. - Ljudet af talrika vallhorn, af sjungande vallhjon och råmande boskap uppfylldo rymden, och förflyttade mig omedelbart i de tider av enfald och frid, som äldre Grekiska och Latinska författare så lefvande måla. - - Du kan väl tänka, att jag här snart var hemmastadd! Efter det jag, nedkommen i dalen, tagit plats under en väldig slokgran, hade jag ock snart en hel skock vallflickor omkring mig, den ena glädtigare än den andra, Här blef sång och "låtande" af, må du tro. - Stintorna voro väl i början så där - litet blyga, men låto mig snart höra hvad det vill säga att sjunga ut. Själen i vallsången är styrka; qvinnorösten (bevars, att för dig tala om qvinnohjertat!) smyger deri ett mildt; deraf tjusningskraften - - Allt nog! Utom rätt många verkligen klassiska Norrländska vismelodier, upptecknade jag här inom icke fullt fyra timmar, ännu fler vallåtar, tills skymmningen inträdde, så till allas vår överraskning fullmånen blänkte öfver Kungsberget. Ögonblicket firades med några fulltoniga hornlåtar, allvarliga som skogen; och då dessa besvarades af aflägsna, mycket dofva, toner af lurar, inföllo de närmast stående flickorna, liksom oroliga: "det är visst gossarna!" och de fjärmare upprepade saktare (kanske varmare): "ja - det är gossarna!" - - Och gossarna kommo. Skall jag för dig beskrifva en Norrländsk folkdans i månskenet? - Nej icke nu, men mundtligen, när vi träffas."

 

Kulning ingår i den kvinnliga tonkonst som är unik för Norden. Kulningen innehåller ett stort mått av variation och improvisation som är naturlig när man använder kulningen som ett arbetsredskap i fäbodarbetet - Det kan ju variera hur mycket man behöver ropa, beroende på om korna kommer direkt eller ej! . Det är bra att tänka på när man prövar att kula att de höga ropen ligger långt fram i munnen, man skickar ut klangen utan att göra stort utrymme i munhålan, och struphuvudet följer med upp vid höga toner. Det är mer att betrakta som rop än som sång!

Ballader och visor med omkväde

Det som brukar räknas till de äldsta delarna av den folkliga vissångstraditionen i Norden är balladerna. Ballader är långa berättande visor med rötter i medeltiden. Oftast består balladens verser av två- eller fyra- rader där varje vers avslutas med och ibland även insluter en och samma refräng, som kallas omkväde. Kanske har balladen också dansats till. På Färöarna lever sådana "danskväden" kvar, sannolikt i obruten tradition sedan medeltiden. Balladerna har levt vidare in i vår tid i muntlig tradition men har också tryckts i Skillingtryck. När folkloristerna i början av 1800-talet på allvar började att intressera sig för den folkliga visan så var det framförallt balladerna de var intresserade av, medan den övriga repertoaren ansågs ganska ointressant och inte tillräckligt gammal. I det utmärkta verket Sveriges Medeltida ballader (Gidlunds 1984-2000) finns balladerna indelade i olika rubriker: Naturmytiska visor, Legendvisor, Riddarvisor, Kämpavisor och Skämt ballader. Balladen har som den populära genre det varit också gett utrymme för parodi, där t.e.x. djur fått stå som ställföreträdare för människor som t.ex. i balladen "Brömsen och flugan" som egentligen handlar om frieriet till kvinnan av börd från mannen av folket. Inom sjömansyrket har visor med omkväde ibland använts i arbetet eftersom de genom sin upprepning av omkvädet både är lätta att lära och lätta att använda vid olika typer av upprepande arbete t.ex. vid halning.

"Skillingtrycket är...en liten trycksakpå åtta (el. sexton) sidor, där det ryms i genomsnitt tre vistexter"..."Benämningen skillingtryck har i Sverige använts sedan början av 1800-talet och syftar på priset som under en period var en skilling" (Folkmusikboken sid 114)

På själva skillingtrycket förekommer oftast bara texten med en hänvisning till vilken melodi den skall sjungas till "sjunges såsom..."

Det finns en stor mängd visor om kärlek och mängden berättar ju något om kärleksvisans populäritet. De flesta kärleksvisor i det här kapitlet har lyriska texter. En lyrisk visa är en visa som snarare beskriver en känsla än en regelrätt berättelse, historia - motsatsen är alltså en episk visa, en visa med en historia från början till slut. En lyrisk visa, beskriver med hjälp av ett poetiska bildspråk, gärna lånade ur naturen, en känsla - sorg, ensamhet, mm. "Det växte upp en lija i gröndalen", "Snart vissnar ett strå, snart slites av en trå" osv.och de flesta handlar om olyckliga kärlek: Antingen får man inte den man vill ha, eller så får man den man inte vill ha. Lyriska kärleksvisor började spridas i Norden redan under 1600-talet, och framförallt under 1700- och 1800-talet blomstrade denna kultur. Många lyriska visor har vid en eller flera tillfällen tryckts i s.k. skillingtryck .
Att en visa varit tryckts i ett Skillingtryck behöver inte betyda att den inte sjungits innan, visorna kan mycket väl ha sjungits innan de spreds via skillingtryck, så tryckåret säger inte nödvändigtvis något om visans ålder! Intressant att konstatera är i alla fall att denna visgenres stora populäritet gjorde att kreativiteten blomstrade bland sångare runt om i landet.
Eftersom de flesta kärleksvisor textligt är av lyrisk karaktär kan versernas inbördes ordning varieras från sångare till sångare men också från gång till gång som samma sångare sjunger sin visa. Alltså är det tillåtet att välja ut de verser som man helst vill sjunga. En visa som har 23 verser, kan mycket väl sjungas med bara 3 verser, och det går ändå att förmedla det man vill ha sagt med sin visa. Å andra sidan kan man säga att under denna typ av visas högperiod också behovet av att säga något snabbt knappast var något att eftersträva, snarare tvärtom. - Hur kan denna känsla beskrivas med så rikt bildspråk som möjligt, medan vi i vår tid gärna tenderar att tänka effektivt - hur kan jag på minsta möjliga tid säga detta!
Den episka visan är en visa som berättar en historia från början till slut och gärna också där med många verser. Denna typ av visa är kanske det vi vanligen förknippar med begreppet skillingtryck. Ämnen för en berättande visa kan vara många, inte bara kärlek, utan även historier om olika öden och äventyr, eller om skämtsamma händelser. Här får vissångaren möjlighet att dramatisera och fängsla lyssnarna med sin sång och sin gestaltning. Många av de visor som finns med under denna rubrik är ganska allmänt spridda visor, men som i sina gestaltningar ändå blir speciella!

Den älskade lyriska kärleksvisan "Det växte upp en lilja"/ "Lazarusvisan" har sjungits över hela Norden och minst 200 uppteckningar finns dokumenterade, och alla visor är olika varianter, det låter olika beroende på vem som sjunger den. Både små och stora variationer i melodi och text

1. Det växte upp en lilja i gröndalen
Liksom en blomstertärna där upprann
Jag stannade och såg på denna tärnan
Till dess tårarna på mina kinder rann.

2. Lilla vännen har mig övergivit
Därför att jag så fattiger är
Därför så har han sökt sig nu en annan
Som rikare och bättre är än jag

3. Men Lazarus han var väl allt för fattig
Därför så fick han lida här stort tvång
Därför så fick han ståtelig begravning
Å änglarena i himmelen dom sjöng.

efter Lisa Boudré

Läs mer om lyriska visor i:

Skillingtryck av Margareta Jersild

Skämtvisor och Dryckesvisor

kvinnorna "kväda om de stora fel till hvilka männen göra sig skyldiga, såsom tärningsspel, slagsmål på krogen, flärd i klädedräkt, umgängelse med narrar samt ständig onykterhet och fylleri. Men i gengäld veta ock fyndliga ynglingar att sjunga om, huru lata, falska, obändiga, grälsjuka, skvalleraktiga, fåfängliga och trolösa kvinnorna äro, att de icke må häckla och klaga på männen allena."

Förhållandet mellan kvinnor och män, eller de olika könens syn på varandra har alltid varit en källa till glädje, redan Olaus Magnus i sin "Historia om de nordiska folken" (1555) berättar om hur de unga kvinnorna
"kväda om de stora fel till hvilka männen göra sig skyldiga, såsom tärningsspel, slagsmål på krogen, flärd i klädedräkt, umgängelse med narrar samt ständig onykterhet och fylleri. Men i gengäld veta ock fyndliga ynglingar att sjunga om, huru lata, falska, obändiga, grälsjuka, skvalleraktiga, fåfängliga och trolösa kvinnorna äro, att de icke må häckla och klaga på männen allena."

Visor med skämtsamt innehåll handlar i mycket hög utsträckning om detta! Den rena vackra kärleken är det inte tal om här, utan mer burdusa och handfasta delar av umgänget mellan könen! I några av visorna är det männen som drar det kortaste strået, i andra kvinnorna. Här finns också de ekivoka, erotiska visorna om män och kvinnor. Även visor med rena nonsenstexter finns under denna rubrik. Om en skämtvisa skall bli rolig, krävs det ett stort mått av humor och gestaltning hos den som sjunger, för att det skall bli kul!
"Att dricka tillsammans är en urgammal tradition. Så långt vi kan följa vår nordiska historia bakåt i tiden finns seden där"
Så skriver Christina Mattsson i sin bok "Helan Går, 150 visor till skålen" och hon fortsätter:
"Den folkliga skålvisan är en av våra äldsta levande visgenrer. I över femhundra år har svenska folket sjungit visor till skålen och liksom under medeltiden förs än idag den stora mängden visor vidare genom muntlig radition. Knappast någon annan folklig visgenré kan uppvisa en sådan livaktighet"

Vispolskor, polsktrallar och andra dansvisor och sånglekar

Man kan säga att det finns tre olika sorts dansvisor. Det viktigaste är ju hela tiden att med hjälp av rösten få musiken att bli dansbar, även om kanske ingen dansar just nu. Det kan innebära att man använder melodier med texter som har en historia att berätta, ex.vis "När som jag var en liten en trant". Det kan också vara texter där ordens betydelse har underordnad betydelse och fungerar mer som ett sätt att minnas melodin, ex.vis "Jag skall köpa mig en så brännvin". Och slutligen kan det vara melodier där texten består av stavelser som inte beyder något alls, som ex.vis "Polska efter Boström". Där är stavelsernas enda funktion att få det att svänga med hjälp av instrumenthärmande ljud. Det vanligaste i dettta kapitel är att det är polskemelodier som sjungs eller trallas, men även vals och en (1) polka finns med. Det finns otaliga vispolskor, polsktrallar och dansvisor och det är en älskad genre.

I vår tid förknippar vi ofta sånglekar med barn, och vi sätter gärna likhetstecken mellan sånglekar och barnlekar. Mycket av den muntliga traderingen sker idag också via barnens lek på skolgårdarna. Men för 100 år sedan och tidigare var sånglekarna framförallt ett spännande och kanske det enda sättet för ungdomar att umgås med det motsatta könet. Där kunde man få ta i varandra under ordnade former.
Många sånglekar har ju också sensuella och erotiska undertoner, som ex.vis "Uppå marmorns höga berg" eller "Behagar ungersven taga sig en sväng". Friarlekar som "Simon i Sälle" har fungerat som rena ungdomspraktiken för stundande allvar i framtiden

Koraler och andliga visor

 

I NE står det att "koral är melodin till kyrkosång särsk. till svenska kyrkans psalmer" och att psalm betyder "kristen sång (i psalmboken) avsedd att sjungas unisont av församlingen vid gudstjänst"

Det kan vara lite förvirrande med begreppen kring folklig koralsång, så låt oss börja med att försöka reda ut dem. Ordet koral betyder ju egentligen själva melodien till psalmen , och psalm har kommit att stå för själv texten. Men ordet psalm betyder också själva ”sången” . Man brukar ju i kyrkan tala om att man sjunger den eller den psalmen, sällan talar man om att nu sjunger vi den eller den koralen!!
Från början när man tecknade upp och samlade de psalmer som ”folk” sjöng så kallades det helt enkelt psalmer eller folkliga psalmer. Men under mitten av nittonhundratalet började begreppet ”folkliga koralvarianter” att användas och ville då beskriva de psalmer som traderades precis som annan folklig musik på gehör. Det finns en logik i detta eftersom det faktiskt oftast är just melodien som är annorlunda än den som står i koralboken. Medan texten – psalmen – nästan alltid är den samma, även om man har valt ut vilka verser man vill sjunga.
Så en folklig koral är då helt enkelt en psalm som traderats och sjungits och där melodin – koralen – har varierats mer eller mindre från det som tryckts i koralboken.

Psalmböcker har tryckts i många upplagor och utgåvor. Den första riktigt stora utgåvan kom 1695 (följt av koralboken 1697). Den trycktes i 1,5 miljoner exemplar under lång tid fram till nästa psalmbok – den ”Wallinska” –kom 1819. 1937 kom nästa revidering och 1986 den senaste.. Varje gång som psalmboken reviderats så har det funnits stort motstånd bland dem som sjungit. Ofta har den aktuella ”psalmbokskommissionen” också gjort ganska grova ingrepp i t.ex. texterna för att ”modernisera” vilket inte har varit populärt. Koraler har också tagits bort och andra har kommit till. Men psalmer som folk har gillat har fortsatt att sjungas i sin gamla form även om de förändrats eller helt enkelt försvunnit ur psalmboken!
1695-års psalmbok har en särställning när det gäller folklig koralsång. Den trycktes i många upplagor och exemplar och blev verkligen oerhört spridd och älskad . Ända in på 1900-talet användes den, man sa att man sjöng ur ”Den gamla psalmboken” ”Gamm-boken”, ”Gambel-Botjen” och menade då 1695-års psalmbok.
Vissa psalmer har varit mer älskade och mer sjungna än andra och finns följaktligen i många fler varianter. T.ex. morgonpsalmer som ”Den signade dag” m.fl., aftonpsalmer ”Dagen ifrån oss skrider”, ”Så går en dag” m.fl. Psalmer om viktiga tidpunkter under årett t.ex. julen och sommaren är mycket vanliga i folkliga koralvarianter.
Hur kan man då beskriva skillnaden mellan det som står i den officiella psalmboken/ koralboken och en folklig koralvariant? Lite förenklat skulle man kunna säga att det är melodin som är annorlunda medan texten oftas är densamma. Några hållpunkter:
- fler meloditoner
- mycket utsmyckningar, krokar, länkar, krus…
- tonspråket förändrat till det som är vanligt i den övriga folkmusiken (från att ha varit i t.ex. en kyrkotonarter)
- friare tolkning vad gäller rytmiken, mer personligare tolkning
- val av texter efter eget tycke (inte alla verser i psalmen utan bara dem man gillar!)

Om koralsång på 1500-talet
”Jag förundrar mig över deras (dalkarlarnas) utomordentliga andakt, då de öva gudstjänst i kyrkorna, så att du skulle kunna tro, att det icke är dalkarlar utan himmelska änglar, som där dväljas, sjunga och bedja; så uthålliga äro de i att höra Guds ord, så ljuva i att drilla sina psalmer, så allvarliga och brinnande i att utgjuta böner till Gud, att man skulle vilja anse, att intet frommare kunde av några människor göras eller presteras”
(brev daterat 25 november 1598 skrivet av den kände leksandsprästen Elaus Terserus till sin vän Karl Petri)

 

1695 års psalmbok var mer spridd än Bibeln eller Katekesen. Sammanlagt trycktes den i ofattbara 1,5 miljoner exemplar och i många upplagor.

Om koralsång på 1600-talet
”Vällydande melodi, så att med tonen varken för mycket eller för långsamt drages eller förhastas, tilläger han: ”Ej heller skall vara tillstatt rätta och egentlige tonen antingen med röstens sänkande eller upphöjande på diskantvis (som en part göra), vränga och förändra utan alltid enfaldeligen och ljuvligen bliva vid vars och en psalm egentliga ton och utslungande”
(Citerat från Biskop Laurelius 1647)

Om koralsången på 1800-talet
"Ja vackrare församlingssång" ..." har jag sällan hört. Där sjöng hela församlingen och alldeles så som den gamle klockaren ledde den: den kunde sjungas stilla, när den så ville, och den kunde sjungas så att taket ville lyfta sig"..."och gärna kunde de gamla gubbarna och gummorna i min närhet lägga in sina krumelurer i varje ton..."
(om Psalmsången i Brunskogs kyrka i Värmland omkring 1860)

”att tonerna blifva jemna och rena, så man icke drillar och krusar på dem, såsom många bland allmänheten hafva för wana” (Dillner på 1820 talet om anledningen till att införa psalmodikon)