Om Folkligt sångsätt

"Hans säregna sätt bestod i en mängd drillar samt en utdragen ton på konsonanterna i den sista kadensen" ( om Jone Jonas Jonssons, Malung, sång)

 

Att idag få veta något om sångsättet förr, innan fonografen och bandspelarens tid är inte så lätt. Och i de transkriptioner som finns hör ju sångsättet till en av alla de saker som inte står "i noterna". Nils Anderssons berättelse om mötet med Finn Karins sång är en av de få skriftliga källor kring ett folkligt sångsätt (se kapitlet Visgenrer). Här vid sidan finns några till.

"En ska sjunga med böjlig röst, alltså mjukt så att rösten följde med i dom där krusidullerna. Å så har jag ju kommit underfund med att det är många av dom där små tonerna, som dom sjunger på konsonanten, när det är tonande konsonant. Å så skulle jag hålla ut på sista ton i regel" (Så beskriver Gustav Tillas, Djura f.1897 ett äldre sångsätt så som han lärt det).

"...men då va´det så konstigt att drillarna kom olika gång för gång, så man måste vänja sig vid det där, å själv placera de där drillarna där vi tyckte dom skulle vara", ..."Å så ibland kom dom precis där vi hade satt dom, dom gjorde så förr att dom ändra!" (Skinnar Asta f. 1896, Malung, om hur man lärde sig sjunga)

Folkmusiknoterna är inte musiken!

 

Det vanliga i vår tid är att vi ser på noterna som ett slags original, som själva sången, - på engelska heter ju noter t.o.m. music! När vi talar om musik är i allmänhet upphovsmannen/ kvinnan viktigt, man säger "en romans av Schubert", "en Coltrane låt". I den folkliga musikvärlden, som är en gehörsmusik, är däremot utföraren och utförandet allt. Man talar inte om vem som har gjort visan, oftast är det helt ointressant. Däremot är det desto viktigare vem visan "är efter". Man tar intryck av hur en viss sångare har sjungit visan. Man lär sig visan helt genom att lyssna och härma hur någon annan sjunger den. Visan existerar bara när den sjungs - den finns bara i nuet - vilket gör utförarens ansvar för att det blir en "bra" visa allt överskuggande, det blir ingen andra chans! Visan finns i sinnet som en "idé" en ram som man kan fylla med sin personlighet, sitt uttryck, sångsätt, blåtoner m.m. Först när man sjunger visan skapar man dess form , ger den dess utformning.

Flera av er som läser det här har säkert sett en s k kurbitsmålning någon gång. En folklig bild, ofta med ett bibliskt motiv, som flödar av färger och former. Själva motivet får oftast en underordnad roll, det finns där för att det ger en möjlighet att få uttrycka sig konstnärligt, och det gör man med besked. Stora prunkande blommor i sprakande färger som fyller bilden, ibland så mycket att man kan ha svårt att urskilja ursprungsmotivet, utsmyckningen kan synas viktigare än motivet i sig. Överfört till den folkliga sången, kan man säga att Visan, som kanske har ett "lånat motiv" (som t.ex. koralen har ), blir en anledning att få uttrycka sig, att få smycka ut. Att ta tillfället i akt att krusa, drilla, färga med blåtoner, frasera, att skapa en personlig tolkning, ett konstverk i stunden

Sångsättets grammatik

Det brukar sägas att den svåraste konsten är att skapa poesi på ett främmande språk. Poesi kräver ju att man förstår ordens valörer, deras färg och ton, och att man kan språkets grammatik. Däremot är det fullt möjligt att skapa strålande poesi på sitt eget språk utan att för ett ögonblick kunna säga vad som är adverb, eller pluskvamperfekt - alltså utan att kunna formulera med sin kunskap! Att påstå att vissångerskorna Lena Larsson eller Lisa Boudré inte visste vad de gjorde när de sjöng, är bara sant i den utsträckningen att de inte formulerade det, men de valde ändå hur de ville att det skulle låta utifrån sin tradition och sitt uttryckssätt,

Att sjunga folkligt idag?

Men idag, hur gör vi då, hur skall vi kunna lära oss grammatiken till detta rika men subtila språk. Ja, vi måste framförallt lära oss att lyssna och härma, men kanske måste vi också försöka beskriva det för att lära oss att höra, förstå och kunna använda oss av det. Ibland får man höra "att sjunga folkmusik, det är väl bara att sjunga rakt ut det", "förr så sjöng dom ju bara" eller "folkmusik kan man inte lära sig, det föds man in i " - Båda sätten uttrycker fördomar, det senare är som att säga: "du kan inte lära dig spela jazz om du inte är neger!" Så låt oss slopa alla tråkiga fördomar kring folkmusiken och lära oss att bruka denna rika musik dag helt enkelt därför att det är en bra m.

Att sjunga med folkligt sångsätt

 

f

ö

r

u

t

s

ä

t

t

n

i

n

g

a

r

Det finns ingen originalkomposition, ingen skriven förlaga. Man lär sig sången "efter någon", varje sångare skapar sin version, det blir en musik som bara existerar i stunden - när den sjungs

Det svenska språket

ger en speciell klangvärld och en speciell rytmik, som finns i själva språket.

Den äldre svenska folkmusiken är en linjär musik uppbyggd kring en grundton och som alltså till skillnad från harmonisk musik inte behöver en ackordsföljd för att bli meningsfull

Ett litet tonomfång

Vanligen sjungs visorna med ett omfång endast över en oktav, vilket gör att man lättare kan hålla reda på och lära sig de olika intonationer av tonhöjder. Detta gäller ju även röstens muskelminne.

Oftast enstämmigt

Bara några få exempel finns på flerstämmig sång som t.ex. A. Lindroos och J. A. Andersson sång som finns med här i häftet, annars är det den enstämmiga sången som är den förhärskande. Sen kan man alltid diskutera var gränsen går mellan enstämmigt och flerstämmigt. Innan man fick orglar i de svenska kyrkorna sjöng församlingen tillsammans, de som vara duktiga sångare drillade och krusade över de andras sång , - kan man kalla det för flerstämmigt?

Vanligen solistiskt

Oftast har just denna typ av sång som finns med i det här kompendiet sjungits solo. Att sjunga ensam ger stora möjligheter till variation, eftersom man inte behöver rätta sig efter någon annan, man kan t.ex. välja en egen grundton att utgå från, man väljer själv vilket tempo man sjunger i osv.

den äldre folksången sjöngs oftast oackompanjerat och det gäller även t.ex. koralsången eftersom vi väldigt sent fick orglar i våra kyrkorna i många fall inte förrän i början på detta sekel.

R

ö

s

t

&

k

l

a

n

Man valde grundtonen efter sin egen pipa, man väljer alltså att sjunga i ett läge som passade ens röst, där rösten klingar bra, ett röstläge som ligger nära talet, när det gäller kvinnor (alt läge) och för män något högre (barytonläge). På så vis hamnar kvinnors och mäns röster ganska nära varandra när det gäller grundtonen. (Lyssna t.ex. på Lena Larssonoch farbröderna Lindroos och Andersson, de har samma grundton!)

Flexibelt struphuvud

Struphuvudet är rörligt och följer melodins rörelse upp och ner i tonhöjd. Speciell tydligt blir det när det handlar om kulning, där struphuvudet följer frekvensen och höjs upp till 4 cm på de riktigt höga tonerna.

Istället för att sträva efter att språkljuden skall bli lika varandra, som är fallet i s.k. skolad sång, så använder man sig istället av de olikheter som finns i språkets ljud och förstärker de.

vilket ger en nasal och smal klang med en stark riktning. Även här är kulningen ett tydligt exempel på det

s

p

r

å

k

l

j

u

d

Man utnyttjar vokalernas olikheter och tar fram dem, vilket ger varierad klangfärg. Man håller inte ut så länge på vokalerna.

De har både en rytmisk och en artikulativ funktion, skillnader mellan olika språkljud poängteras. I trallning blir konsonanterna ibland rent percussiva, som slagverk!

Tonande konsonanter är ju ett slags vokala konsonanter, vilka alltså ger klang. Är det en tonande konsonant i slutet på en fras sjunger man på dem och sången blir mer intensiv. Att sjunga på tonande konsonanter ger också en karaktäristisk klang till hela sången.

t

o

n

a

l

i

t

e

t

Tonaliteten är en annan än den vi vanligen hör idag. Kvartstoner på exempelvis terser, inledningstonen, sexten och septen m.m. är mycket vanligt, upp till 5 olika intonationer av en och samma tonplats, detta ger en "blåtonad" musik med mycket stora variationsmöjligheter.

får stor betydelse i en musik med ett litet omfång och där musiken är uppbyggd kring en referenston.

a

n

s

a

t

s

&

f

r

a

s

e

r

i

n

g

i början av fraser och verser, man sätter gärna an en fras med en tydlig markering, t.ex. ett förslag.

Varje fras börjar med stor bokstav och slutar med punkt! Man fraserar inte av i egentlig mening, utan låter tonen pågå tills den är slut och då avslutas den tvärt. Det blir speciellt tydligt om det slutar på en tonande konsonant.

blir extra viktig i musik där du inte kan förlita dig på ett komp. Man är själv hela musiken och måste hålla i linjerna hela tiden.

r

y

t

m

i

k

p

u

l

s

&

t

e

m

p

o

Tonernas längd varieras ständigt i förhållande till varandra, ingen ton är den andra lik. I frirytmiska visor (utan puls) kan skillnaderna mellan korta och långa toner bli stora. I trallningen där pulsen bestämmer över tiden - det skall ju gå att dansa till - gäller det att hela tiden variera rytmiken men att hålla pulsen stadig.

I de visor som sjungs solistiskt bestämmer man sitt eget grundtempo på samma sätt som att var och en utgår från sin egen grundton

u

t

s

m

y

c

k

n

i

n

g

&

v

a

r

i

a

t

i

o

n

utsmyckningar i form av melismer, förslag, upphämtningar, drillar varieras hela tiden. Ofta ökar antalet utsmyckningar för varje vers.

Eftersom det inte finns någon fast version av visan, varierar man melodin både från gång till gång, men också mellan de olika verserna, en ögonblickets konst!

t

e

x

t

t

o

l

k

n

i

n

g

Man kan inte säga att det finns någon texttolkning i traditionell mening i det äldre sångsättet. Ibland är ljuden viktigast, ibland tonerna, ibland texten; "allt smälte samman till en helt av gripande verkan" (N.Andersson om Finn-Karin)

s

a

m

m

a

n

f

a

t

t

n

i

n

g

Visan kan ses som en ram som man ger sin egen personliga tolkning av med hjälp av blåtoner, frasering, text, artikulation, rytmisering, krus, utsmyckning, dynamik, språkljud m.m.

Att variera sig är i sig en del av sångsättet, att skapa kontrast med hjälp av de olika uttrycksmedel man har.

Gemensamt för den folkliga sången inte bara i Sverige är att man utgår ifrån det unika i sin egen röst. Istället för att försöka släta ut och tvinga in rösten i exempelvis ett speciellt röstläge så sjunger varje person med sin egen karaktäristiska röst i sitt bekvämaste läge - där rösten klingar som bäst

Samtidigt som alla använder samma grammatik och uttrycksmedel i grunden så blir visan aldrig detsamma om olika sångare sjunger den. För ett av de främsta gemensamma dragen är variation utifrån personlig stil och tradition