FinnKarin mfl

"Sång har alltid varit mitt liv, och nog kan jag mång', mång' gamla psalmer"...

"Vi slogo oss ned, tysta bidande tiden. Efter en stund rörde sig sängomhöljet en smula, ett par bastanta kängor stucko fram över sängkanten, och flikarna av en Morapäls kunde skönjas därinne bakom sparlakanen. Finn-Karin, som legat fullt påklädd, blev synlig och stod snart på golvet, godlynt och säker, mönstrande främlingen. Efter en frågande blick fick hon av svärdottern veta, att han kommit långväga dit upp för att höra henne sjunga gammallåten. - En lång begrundande tystnad: 'Nä-i, va' de' likt. Eg kan visst int' siong' nu längre, andtäppan är så svår'. Men jag hade märkt något i den gamlas blick, något som lyste upp i hennes ansikte, när hon fick veta ärendet, och jag förstod, att nog ville hon sjunga"..."En halvtimme förflöt på detta sätt, och Finn Karin försjönk gång på gång i begrundande tystnad. 'Men en enda liten psalm får jag väl höra, inte de där förstås, som sjöngos, sedan de fått orgel i Mora kyrka*, utan någon av dem som far och mor, farfar och mormor sjöngo' -'Ja, jag förstår nog, vad du menar, det skall vara efter gambel botjen (gamla psalmboken) ' Sång har alltid varit mitt liv och nog kan jag mång' mång' gamla psalmer, men jag har inte krafter mer att utföra dem'...Åter en lång paus. 'Ja, jag skall väl försöka då' säger Finn Karin, sätter sig till rätta, fattar ett kraftigt tag med den ena handen i bordskivan och med den andra i en stol, skjuter fram bröstet och säger med ett vemodigt leende: 'Ja ska' väl sjunga: Jag haver en gång varit ung, nu är jag gammal vorden (sv. psalmb. nr 360), den passar mig bäst."

Några ögonblicks letande efter tonen, och så kommer psalmen, i början med dämpad röst och darrande stämma, men snart fulltonigt, rent och klart. Åter fick jag bekräftelse på, hur rikt den gångna generationens musiksinne måtte varit utrustat. En osviklig säkerhet, även i de mest invecklade och svåra passager, omsorgsfull frasering och om odlat musiksinne vittnade utläggningar och prydnadsfigurer. Orden i psalmen föreföllo till en början att spela en rent underordnad roll, melodien tycktes vara huvudsaken. Så invävd i och omspunnen av toner blev texten, att stavelserna såväl som orden själva förlorade kontakten med varandra. Man uppfattade till en början icke alls textinnehållet, men försjönk i hänryckning över den härliga melodin, som verkade äkta folkmusik med rena vallåts- och vistoner. Men snart lärde man också uppfatta texten, och då slog det en, hur melodin omhuldade, tjänade och gav relief åt textinnehållet, huru allt smälte samman till en helt av gripande verkan. Jag kunde förstå, vad psalmsången förr i världen varit för vårt folk, varför den varit det, och varför den icke är det numera. Hur kunde man, med berått mod och på utländska musikers bud, förstöra den gamla svenska psalmsången? Hur kunde man någonsin komma på den idén att här vilja normalisera, att i stela, trånga och kalla former inpressa dessa gamla folkmelodier? Dessa och dylika tankar kommo för mig, medan jag åhörde Finn Karins första psalm. Skulle det nu kunna gå för sig att få alla dessa toner upptecknade - detta blev nästa bekymmer. Att uppteckna hela melodien efterhand som hon sjöng den var otänkbart. Melodien måste nedskrivas bit för bit, men skulle hon stå ut med omtagningar? Dessa farhågot visade sig dock snart vara ogrundade. Sedan de nio toner, som tillhöra stofens tre första stavelser blivit i notskrift vederbörligen fixerade och för Karin återgivna, väntade jag, att hon skulle börja från början, och beredde mig att hugga i, där jag slutat. Men hon förstod så väl, hur det skulle gå till. Hon fortsatte, där jag slutat., och detta utan att klicka på tonart, ehuru jag vid återgivandet bringat ner melodien en halv ton för att få en vid själva upptecknandet bekvämare tonart. Så fortgick uppteckningsarbetet under stigande entusiasm å ömse sidor. Nästa psalm blev gamla psalmbokens n:r 381, som är synnerligen intressant genom sin praktfulla melodi, sina egendomliga modulationer och tonartsväxlingar. Innan vi för den gången skildes, Finn Karin och jag, voro ett tiotal vackra, i vår koralbok obefintliga psalmmelodier upptecknade, och ett nytt besök gav flera dylika. Ett ytterligare besök för möjlig efterskörd var beramat, men hade måst uppskjutas. Och nu är det för sent. Ty Finn Karin är icke mer. Hon dog den 28 Februari 1912, 77 år gammal.

*Orgel fick de i Mora 1912

	Citat:
Så fint och fångande beskriver folkmusikupptecknaren Nils Andersson sitt möte med koralsångerskan Finn-Karin vintern 1910:	"Sång har alltid varit mitt liv, och nog kan jag mång', mång' gamla psalmer"... "Vi slogo oss ned, tysta bidande tiden. Efter en stund rörde sig sängomhöljet en smula, ett par bastanta kängor stucko fram över sängkanten, och flikarna av en Morapäls kunde skönjas därinne bakom sparlakanen. Finn-Karin, som legat fullt påklädd, blev synlig och stod snart på golvet, godlynt och säker, mönstrande främlingen. Efter en frågande blick fick hon av svärdottern veta, att han kommit långväga dit upp för att höra henne sjunga gammallåten. - En lång begrundande tystnad: 'Nä-i, va' de' likt. Eg kan visst int' siong' nu längre, andtäppan är så svår'. Men jag hade märkt något i den gamlas blick, något som lyste upp i hennes ansikte, när hon fick veta ärendet, och jag förstod, att nog ville hon sjunga"..."En halvtimme förflöt på detta sätt, och Finn Karin försjönk gång på gång i begrundande tystnad. 'Men en enda liten psalm får jag väl höra, inte de där förstås, som sjöngos, sedan de fått orgel i Mora kyrka, utan någon av dem som far och mor, farfar och mormor sjöngo' -'Ja, jag förstår nog, vad du menar, det skall vara efter gambel botjen (gamla psalmboken) ' Sång har alltid varit mitt liv och nog kan jag mång' mång' gamla psalmer, men jag har inte krafter mer att utföra dem'...Åter en lång paus. 'Ja, jag skall väl försöka då' säger Finn Karin, sätter sig till rätta, fattar ett kraftigt tag med den ena handen i bordskivan och med den andra i en stol, skjuter fram bröstet och säger med ett vemodigt leende: 'Ja ska' väl sjunga: Jag haver en gång varit ung, nu är jag gammal vorden (sv. psalmb. nr 360), den passar mig bäst." Några ögonblicks letande efter tonen, och så kommer psalmen, i början med dämpad röst och darrande stämma, men snart fulltonigt, rent och klart. Åter fick jag bekräftelse på, hur rikt den gångna generationens musiksinne måtte varit utrustat. En osviklig säkerhet, även i de mest invecklade och svåra passager, omsorgsfull frasering och om odlat musiksinne vittnade utläggningar och prydnadsfigurer. Orden i psalmen föreföllo till en början att spela en rent underordnad roll, melodien tycktes vara huvudsaken. Så invävd i och omspunnen av toner blev texten, att stavelserna såväl som orden själva förlorade kontakten med varandra. Man uppfattade till en början icke alls textinnehållet, men försjönk i hänryckning över den härliga melodin, som verkade äkta folkmusik med rena vallåts- och vistoner. Men snart lärde man också uppfatta texten, och då slog det en, hur melodin omhuldade, tjänade och gav relief åt textinnehållet, huru allt smälte samman till en helt av gripande verkan. Jag kunde förstå, vad psalmsången förr i världen varit för vårt folk, varför den varit det, och varför den icke är det numera. Hur kunde man, med berått mod och på utländska musikers bud, förstöra den gamla svenska psalmsången? Hur kunde man någonsin komma på den idén att här vilja normalisera, att i stela, trånga och kalla former inpressa dessa gamla folkmelodier? Dessa och dylika tankar kommo för mig, medan jag åhörde Finn Karins första psalm. Skulle det nu kunna gå för sig att få alla dessa toner upptecknade - detta blev nästa bekymmer. Att uppteckna hela melodien efterhand som hon sjöng den var otänkbart. Melodien måste nedskrivas bit för bit, men skulle hon stå ut med omtagningar? Dessa farhågot visade sig dock snart vara ogrundade. Sedan de nio toner, som tillhöra stofens tre första stavelser blivit i notskrift vederbörligen fixerade och för Karin återgivna, väntade jag, att hon skulle börja från början, och beredde mig att hugga i, där jag slutat. Men hon förstod så väl, hur det skulle gå till. Hon fortsatte, där jag slutat., och detta utan att klicka på tonart, ehuru jag vid återgivandet bringat ner melodien en halv ton för att få en vid själva upptecknandet bekvämare tonart. Så fortgick uppteckningsarbetet under stigande entusiasm å ömse sidor. Nästa psalm blev gamla psalmbokens n:r 381, som är synnerligen intressant genom sin praktfulla melodi, sina egendomliga modulationer och tonartsväxlingar. Innan vi för den gången skildes, Finn Karin och jag, voro ett tiotal vackra, i vår koralbok obefintliga psalmmelodier upptecknade, och ett nytt besök gav flera dylika. Ett ytterligare besök för möjlig efterskörd var beramat, men hade måst uppskjutas. Och nu är det för sent. Ty Finn Karin är icke mer. Hon dog den 28 Februari 1912, 77 år gammal. Orgel fick de i Mora 1912

Så här beskriver Olof Andersson Katarina Utas som han träffade 1929	"Nu sjunga de ej så vackra och sorgliga melodier som förr" "När svenskbykolonin 1929 ankom till Sverige yppade sig ett sällsynt tillfälle att göra värdefulla rön bland en gammalsvensk befolkningsgrupp som i nära etthundrafemtio är levat isolerad i en rysk by i gevernementet Cherson och där bevarat seder och bruk sedan tiden före utvandringen från Dagö i början av 1870-talet. Påuppdrag av Folkmusikkommissionen gjordes strax efter koloniens ankomst ett besök i dess förläggning i Jönköping för att undersöka om det ännu kunde finnas kvar några gamla psalmmelodier som gått i arv från Dagötiden, alltsåföre den tid dåkolonisterna drogo åstad för att bosätta sig i södra Ryssland" (nuvarande Ukraina) Man vände sig dåtill klockaren men hans minne var klent, såhan hänvisade såtill sin syster Katarina Utas,..." och menade om det var någon bland Svenskbyfolket som kunde såvar det hon! Själv var han något fiolkunnig och spelade ett par gammalpsalmer, men var ej säker påatt han utförde dem pårätta sättet, såsom han visste att systern kunde göra det, och ibland hände det att han förväxlade melodierna och kom in påden "nya tonen". Redan som barn hade Katarina Utas, som var begåvad med en god röst, lärt sig de flesta av gammalpsalmerna, och det visade sig att hon ännu, trots att mer än fyrtio år förflutit sedan de nya koralerna införts, hade en rikhaltig repertoar,. Hon hade givetvis lärt sig de Haeffnerska melodierna och sjöng dem i kyrkan, men hon hade aldrig riktigt kunnat förlika sig med de enkla och oftast främmande tonerna. "Nu sjunga de ej så vackra och sorgliga melodier som förr", sade Katarina och tillade; "då kunde man få gråta ut när man sjöng". Det var mest i hemmet och i samvaron med de äldre byborna som de gamla melodierna odlades. Den djupa religiositet, som präglade folket, gjorde psalmsången till en daglig företeelse; såväl morgon som kväll sjöngos psalmer, och måltiderna avslutades alltid med bön och psalmsång. De gamla melodierna hade Katarina lärt dels av modern, dels av farbrodern, Hendrik Kotz, och farfader, Mats Kotz, vilken urrsprungligen hette Mats Magnusson, men av tyskarna i Svenskby fått tillnamnet Kotz, uppehållit sysslan. Mats hade varit med påvandringen från Dagö. Katarina var född 1854 och hade varit gift med den sedemera avlidne Petter Utas. "Jag grävde ner en av mina gamla psalmböcker i hans grav när vi lämnade Svenskby", berättade hon. De nygifta hade i början varit mycket fattiga, och Katarina hade själv varit behjälplig vid uppförandet av deras första hem, en enkel koja "Jag låg själv inne och kletade påväggarna med händerna", sade hon. Med tiden hade familjen arbetat sig upp och räknades numera till de mera välbärgade. Katarina hade en fyllig, klar och välljudande stämma, med tämligen högt röstläge. Hon var mycket musikalisk och kunde utan olägenhet avbryta sången under uppteckningsarbetet och åter ta vid på rätt ton. Hennes minne var osvikligt, evad det gällde melodier eller texter; de senare återgav hon utan hjälp av boken. Repertoaren var den största upptecknaren funnit hos någon enskild koralsångare; icke mindre än fyrtiofyra psalmmelodier upptecknades efter hennes sång. De texter hon använde sig av voro hämtade dels från olika upplagor av den Svedberska psalmboken 1695 och dels från den Wallinska psalmboken 1819. Det blev icke Katarina Utas förunnat att stanna kvar i "det förlovade landet", som hon kallade Sverige. En kort tid efter ankomsten emigrerade hon jämte sin familj till Kanada för att slå sig ner hos en där bosatt dotter. Ett par år därefter hade hon för alltid lämnat det jordiska."

Citat: